fridamariaw

Hon kunde höra ljudet av hans hjärta, hon kunde känna hur hårt det slog mot hennes bröstkorg. Det var just den där känslan av uppenbarhet som hon hade saknat dom senaste månaderna. Det var bara honom hon kände sig lycklig med, och ingenting kunde ändra på det. Hon hörde om och om igen rösterna i hennes huvud som talade om hur förgäves det hade vart att försöka glömma honom, försöka klara sig utan honom... Det var redan försent. Bilden av hans isblåa ögon hade redan etsat fast sig i minnet på henne för flera månader sen, och den gick inte att sudda ut. Hur mycket hon än hade försökt, så hade hon aldrig glömt bort ljudet av hans melodiska röst. Dom senaste månaden hade hon levt med ett tomt hål i bröstkorgen. Det gick inte att göra större, och det gick inte att fylla ut. Det var bara han som kunde fylla igen det. allting hade varit så självklart, likt ett stjärnfall mot en nattsvart himmel. Lika fort som han hade kommit och lyst upp hennes tillvaro, lika fort hade han försvunnit. Och tomrummet han lämnade efter sig var inte bara ett ekande tomrum, det var ren smärta. Tårarna föll efter efter hennes kinder likt snödroppar i frost, frusna och oändliga. Ingenting kunde få henne att tina upp igen, det var bara han. Hon lekte med tanken ibland, att allting skulle bli som förut. Men tanken på besvikelsen som väntade när hon vaknade upp ur sin dröm och att hans perfekta ansikte inte var där, krossade henne under en enda sekund. Hennes händer var gjorda för hans, dom passade inte någon annans. Hon visste inte hur hon skulle andas utan honom och hon visste att hon inte kunde ta farväl till deras förflutna. Hon försökte se om han tittade efter henne, om han visade att han fortfarande visste att hon existerade. Men allt hon såg var ett svart tomrum. För har man en gång sett ett stjärnfall, bleknar alla andra stjärnor på himlen fortare än vad man någonsin kan ana...

Frida Wästling 2009-09-30