våga dra sig ner mot det djupa igen
det är en stor chans man tar när man sätter hjärtat på spel igen. när man ställer ut sig själv utanför sin trygga mur. den som tagit månader kanske år att bygga upp. sen helt plötsligt så kommer det någonting, en person eller en känsla som får en att ändra sig och som får en att vilja utsätta sig för det där igen. för pirr i magen, för tårar och för att känna sig sårbar. murarna man byggt kan rivas på en sekund, av ett ögonkast. men ibland så blir det fel, och då känner man att man så gärna vill ha kvar den där trygga muren runt sig själv men då är det försent. för då är man redan sårbar, då har man redan hunnit tänkt för mycket. ingen människa kan styra sina känslor, hur gärna man än vill så går det inte. man vill skydda sig från omvärlden, för allt som vill såra en, men det går inte. och om man inte vill känna någonting, hur ska man då kunna leva? hur ska man kunna älska, hata, gråta, skratta utan att känna att man riktigt lever? man blir sårad gång på gång, glad och sedan besviken. det går inte att undvika att den känslan träffar oss alla ibland. men man måste våga, våga sätta ut sig själv utanför allt det trygga. även om det går rätt åt helvete, även om det innebär sömnlösa nätter och ångestfyllda dagar så kan du inte stänga in dig inuti din trygga bur hela ditt liv. varje besvikelse, varje tår man fäller är ett steg på vägen mot att bli en ännu starkare person. det gäller bara att bita ihop och försöka gå vidare när allting inte går som man vill. för någon gång så
ska man fan lyckas.
Kommentarer
Trackback
