Victoria Törnegren
"Jag hade lovat mig själv att aldrig ge mitt allt till någon, för då skulle jag inte ha någonting kvar om han försvann. Men tiden och hans kärlek lyfte varsamt upp mig i hans famn. Inte ens en tå lät jag snudda i marken. Hade han släppt taget hade jag fallit hårt. Det gjorde han, han släppte taget, men han lät mig inte falla. Han la mig varsamt ned med orden: ”jag älskar dig fortfarande, bara inte på samma sätt som förut”. Och där låg jag och såg honom gå utan att någonsin vända sig om igen.
Det vackra sa farväl och jag försvann. Jag minns hur jag önskade att mina tårar skulle få honom att simma tillbaka och att min längtan skulle kunna gå att dela med honom. Månader gick åt att förstå hur snabbt man kunde bli någons förgångna och leta de bitar han lämnade kvar av mig. Genom igenregnade ögon och en kropp som inte kändes som min egen blev det de tyngsta stegen jag tagit. Jag hittade bitarna tillslut med vänner och nya möten i min andra hand, men det betydde inte att jag var hel, inte alls. Bara för att man andas betyder inte det att man lever."
ett utdrag ur Victoria Törnegren's krönika som ni hittar här.
Kommentarer
Trackback
