fridamariaw

Dom brände grönan och skolan står där ensam nu

Cykelställen står tomma än, trots att loven är slut

Dom fäller kastanjeträden i allén framför skolgården

Och jag rör mig tyst hör inte hemma här, jag är vålnaden

Jag vet inte varför, men kanske är det därför jag minns det så väl

Dina stora ögon, dina bruna händer, dina vassa knän

Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar

Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma

Dom gräver i parken och frosten i marken , blir ett försvar

Och vid hörnet av kyrkan där järnvägen går, har dom spärrat av

Någon ligger i gräset, med frostiga kläder, så stilla och vit

Och blåljusen blinkar, tänk vad man kan göra med en liten kniv

Och jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit

Det var väl något vi gjorde, något vi sa här som förändrade mitt liv

Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar

Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma

Var det dig jag såg som ett spöke från döda drömmar

Var det dig jag såg, har jag äntligen lyckats glömma?