16
jag blir arg på mig själv. stänger in mig inom väggar som jag inte kommer ut ifrån. vill bara spränga alla gränser, alla tankar, alla minnen i luften. men samtidigt inte, för vem vore jag då? jag säger alltid åt mig själv att jag ska stänga in alla känslor, att jag ska skjuta iväg allt som gör att jag skulle kunna börja känna någonting för någon igen. det känns så rätt, men ändå är det så fel. jag får alltid höra att jag är stark, att allt kommer lösa sig och att jag klarar mig igenom allt. för det har jag gjort förut, så varför skulle jag inte göra det nu? orden slår mig varje dag, nya tankar och nya intryck. förhoppningar väcks, för att sedan raseras. efter hörnet väntar någonting nytt. men hur lång tid tar det att komma till hörnet? men allt löser sig väl, det är iallafall vad dom säger. dom som tror sig veta
Kommentarer
Trackback
