jag hittade en gammal text
ibland vill jag tro på att människor alltid hittar tillbaka till varandra.
att kärlek till varandra övervinner allting, att allting bara ordnar sig på något konstigt vis. men samtidigt vet jag att.. det gör den inte. vi tar steg i fel riktning, och ett enda snesteg kan förstöra någonting man försökt bygga upp så länge. jag trodde att om man bara stängde ut sorgen och ilskan för ett tag, så skulle den försvinna helt. det är fel, den försvinner aldrig. men den minskar. den minskar med tiden, och tillslut kanske den knappt känns längre. vad vet jag? jag har inte kommit till det stadiet än. men jag vet att jag kommer göra det. jag vet att jag kommer stå upp igen, lika stark som förut om inte ännu starkare. det är svårt, och jag är inte den enda som känner såhär. jag är inte ensam, även fast det kan kännas så ibland. mitt huvud snurrar fort, allting blir bara en enda röra ibland. men samtidigt kanske det är okej, för jag måste fundera ut vad som är bäst just nu. jag tänker inte stänga ute problemen, tänker inte vara tyst. jag måste få ut dom, ungefär som nu. det känns bättre för ett tag, och kanske.. är det allt det handlar om. att ta sig samman, bit för bit. och just nu, får det ta all tid i världen.
