fridamariaw

besvikelse, ilska, trötthet, ledsamhet, tomhet, irritation. ibland undrar man om det inte bara kan ta slut någon gång. man tror att det aldrig kan bli värre. man tror alltid att man är på botten och att det bara kan bli bättre. men varje gång man är på botten så vänder det nästan aldrig. det väntar bara någonting negativt bakom nästa hörn. alla säger att man kommer klara sig, att man går vidare från det dåliga och att det alltid vänder. men ibland fastnar man, och man sitter bara fast. man försöker ta steg för steg, men dom fastnar halvvägs och man orkar inte kämpa 100 procent. man känner att man inte duger, att det är något konstigt fel på en och att man aldrig lyckas. det är en sjukt jävla jobbig frustration som sitter fast i huvudet och gnager. varje dag ringer klockan vid den vanliga tiden. varje dag tar man till sin sista kraft och drar sig upp ur sängen för att sen komma till skolan där man ändå bara gör samma saker. om man ens får någonting gjort. vissa dagar går man bara runt i tomma intet. man orkar inte bry sig, och man kanske slutade bry sig för länge sen. "vad är fel?" "har det hänt någonting" "men berätta.." det känner ni igen? man orkar inte. man orkar inte ens bry sig om sig själv och ännu mindre tänka två gånger på allt som tynger ner en. därför orkar man aldrig prata om det. ibland känns det som att det inte är någonting värt. att man kämpar förgäves. skolan tar död på en, när man väl kommer hem sätter man sig ändå och ägnar tid åt skolan. man somnar sent och vaknar tidigt. går halvdöd i skolan. helgerna ger en slags glädje och frihet. men man vet att man alltid måste komma tillbaka på måndagen. jag är trött på det här. när fan ska allt vända?